Löneutveckling

Senast uppdaterad: 2024-04-18

Löneutvecklingen har de senaste decenierna varit mycket positiv med reallöneökningar i princip varje år. Löneutvecklingen år 2022 och 2023 avvek däremot från denna trend. Den höga inflationen har medfört att den reella lönen sjönk med 4,8 procent 2023. Detta trots att den nominella lönen ökade med 3,8 procent från föregående år.

Sett till hela arbetsmarknadenarbetsmarknaden: har lönerna ökat med cirka 2 till 3 procent om året sedan 2010. Ökningstakterna har varit relativt likartade inom näringslivetnäringslivet: och offentlig sektoroffentlig sektor:, även om regionerna och kommunerna uppvisat en lite brantare utveckling under de allra senaste åren. Tioårsperioden som föregick finanskrisen 2008 var ökningarna i allmänhet något högre än idag, omkring 3 till 5 procent om året. Under denna period var dock också produktivitetstillväxten starkare vilket gjorde att utrymmet för löneökningar var större. De senaste två åren har reallöneutvecklingen däremot varit negativ, detta till följd av den höga inflationen.

Som framgår av diagrammet ovan återfinns dock den riktigt stora förändringen i löneutvecklingen ännu längre tillbaka i tiden. Brytpunkten utgörs av den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Under decennierna som ledde fram till denna kris låg de nominella löneökningarna på väsentligt högre nivåer än vad som varit fallet efter krisen. De kraftiga lönepåslagen bidrog dock till att pressa upp inflationen , vilket gjorde att löntagarnas reala löneutveckling stagnerade under dessa år. Löneökningarna kunde alltså inte översättas till ökad köpkraftköpkraft:. Däremot drev de upp arbetskraftskostnaderna, något som förstärktes ytterligare av att arbetsgivaravgiften höjdes kraftigt under 1970-talet. Resultatet blev att näringslivetnäringslivet: fick stora problem med kostnadsutvecklingen, vilket tvingade Sverige till upprepade devalveringar.

I samband med krisen under 1990-talet genomfördes dock en rad reformer som med tiden fick ekonomin att fungera bättre. Även lönebildningen fick nya förutsättningar. Till exempel tillsatte regeringen 1990 en förhandlingsgrupp, Rehnbergkommissionen. Deras arbete ledde fram till stabiliseringsavtal, som innebar att de nominella löneökningarna växlade ner kraftigt i början av 1990-talet.

En annan stor förändring var att den fasta växelkursen övergavs 1992 och att RiksbankenRiksbanken: året därpå antog ett inflationsmålinflationsmål:. Även om det dröjde några år innan trovärdigheten kring detta mål hade byggts upp, minskade gradvis osäkerheten om den framtida inflationen. Detta skapade förutsättningar att bryta de spiraler av pris- och löneökningar som gång på gång hade urholkat Sveriges konkurrenskraftkonkurrenskraft:.

Ännu mer stadga fick lönebildningen av Industriavtalet , som arbetsgivarförbunden och de fackliga organisationerna inom industrin kom överens om 1997. Skälet till att Industriavtalet än idag har så stor betydelse är att det ger den internationellt konkurrensutsatta sektorn en normerande roll för avtalen på arbetsmarknadenarbetsmarknaden: i stort. De villkor, däribland löneökningar, som industrins parterparter: kommer överens om ska fungera som ett tak för hur mycket arbetskraftskostnaderna kan öka även inom andra branscher. Av den anledningen säger man att industrin sätter ”märketmärket:” i avtalsrörelser.

Sammantaget har de förändrade förutsättningarna gett upphov till en lugnare lönebildninglönebildning: där de nominella löneökningarna hållits relativt låga, men där de reala löneökningarna blivit väsentligt högre. En utveckling som både arbetsgivarearbetsgivare: och anställda har tjänat på.

Det är fritt att använda sig av våra diagram men ange gärna Ekonomifakta som källa.